Driving away from the wreck of the day, and it's finally quiet in my head

Hur fan kan man känna sig så jävla ensam när man har så sjukt många runt omkring sig som bryr sig om en?
Jag har blivit en sån som trycker in allt.. alla känslor och skrattar sen.. Jag har alltid hatat såna människor och nu är jag en.. Hur går det ihop? Jag förstår inte..
Men jag brast igår.. jag grät.. för första gången på ca en månad.

You'll be the vain,
you'll be the pain,
you'll be the scar
.
You'll be the road, rolling below the wheels of a car.


Jag tror jag är redo att börja leva nu?

Jag drar till dorotea i helgen och jag får träffa mina favoriter
<3

over 'nd out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0